Det kunde ha varit Havanna

20130206-222832.jpg

Min far brukar berätta om när han var i Cartagena för 37 år sedan. Kan tänka mig att väldigt lite har förändrats sedan dess. Kanske fler bilar, poliser och turister, men byggnaderna i stadskärnan stammar från mycket tidigare årtal. Några av husen har säkert fått sina färgstarka fasader och koloniala balkonger putsade, andra har bäst de kunnat fått stå emot havsbrisen ända sedan far min var på besök.

20130206-222857.jpg

Cartagena är sinnebilden av en karibisk stad. En promenad på ringmuren tar mig på en dryg timme runt hela den ö som utgör centrum, med stadsdelarna Centro, San Diego och Getsemani. Vinden svalkar välbehövligt i de yttre kvarteren men de inre lockar med skuggiga parker och färskpressade juicer. Zickzacka är bästa sättet att ta sig fram.

20130206-222845.jpg

Många turister flyr den fuktiga hettan till stränderna utanför staden, de sägs vara överbefolkade men långa och kritvita. Jag har stannat i gränderna. Gått på bar med Kate som jag lärde känna i Salento och druckit GT med mer gin än tonic. Jag har tillsammans med Gene, min vän från Medellin, följt turistkontorets rosa linje genom staden, den på förhand utstakade turistvändan som garanterar att inga sevärdheter förblir osedda. Och sedan tagit några vändor själv och upptäckt mycket mer. Jag har också sovit på ett hotell vars klientel och skick hade oroat min mor om hon vetat. Troligen gick rummen att hyra per timme. Nästa dag flyttade jag innan frukost.

Men så är det. Jämsides med det historiska, det färggranna, det blomstrande, samexisterar en annan verklighet. En fattigare, smutsigare, stundtals illaluktande. Den blir mer påtaglig ju närmare man kommer Getsemani, stadsdelen där jag och de flesta andra ryggsäcksresande bor. Hukande män i trasor som drar sina träkärror med skrot längs rännstenar där vattnet stått stilla alldeles för länge. Kraftiga men kraftlösa kvinnor i fläckiga mjukisdressar som med trötta ögon övervakar sina söners lek, spel med en boll som inte har pumpats på länge.

Jag känner inte att spåren av fattigdom förstör helhetsintrycket. De snarare förstärker känslan av genuinitet, en påminnelse om hur verkligheten set ut för många bortom innerstadens souvenirbutiker och lyxhotell.

20130206-222904.jpg

Inga kommentarer

7 februari 2013 kl. 00:42 av Andreas i Colombia.

Strandliv

Sol, strand, hängmatta, dykning. Det finns liksom inte så mycket mer att berätta från veckan som gått, men den har varit härlig.

20130203-184455.jpg

Nu har jag lämnat Taganga och är en natt i Palomino som jag fått tips om. Det är väldigt litet, primitivt och slitet i själva byn, men nere vid den långs stranden finns flera restauranger och det vandrarhem där jag bor.

En kvart bort längs stranden mynnar en flod ut i havet och man kan välja mellan att bada i salt eller sött vatten, samtidigt som man har en vy med höga bergstoppar i bakgrunden. Ikväll är det barbeque på vandrarhemmet. Dessutom delar jag sovsal med sju amerikanska tjejer… livet kunde vara värre.

Jag hade gärna stannat här ett tag men obönhörligen går flyget tillbaka till Quito på torsdag, och etter värre, hem till Sverige på fredag. I morgon tar jag bussen till Cartagena som blir sista stoppet i Colombia.

Men först ska jag kolla Superbowl med de andra på vandrarhemmet, bland annat en kille i American footballtröja och en keps där det står ”America, fuck yeah!”

Inga kommentarer

3 februari 2013 kl. 20:50 av Andreas i Colombia. Handlar om: ,

Party med bitter eftersmak

Då var det dags. Medellin. En gång världens farligaste stad och centrum för Pablo Escobars våldsamma drogkartell. Nu upprensad, säker och med mytomspunnet nattliv.

Min tanke var att stanna nästan en vecka. Festa fredag och lördag, turista söndag till onsdag, åka till Aruba på torsdag. Det blev inte riktigt så.

Festplanerna höll dock. Tillsammans med Kate och Marlene som jag hängde med i Salento, och deras nyfunne vän Gene, tog jag mig an nattlivet. Hamnade på ett ställe med latinamerikansk livemusik första kvällen, och på en svartklubb i en lagerlokal andra.

20130129-174451.jpg

På söndagen kände jag mig trots två kul kvällar fruktansvärt trött på Medellin. Nattlivet är crazy, vilt och sent, men det finns en uppenbar anledning. Minst tio gånger per kväll blev jag erbjuden att köpa kokain, ofta av småpojkar på gatan. Några av mina rumskamrater i sovsalen gick och lade sig när jag kom hem från lunchen, och konstaterade glatt hur sjukt billigt kokainet är i Medellin. Tyvärr förstör en sådan drogkultur mycket av upplevelsen för mig. Folk är inte sina rätta jag när man snackar på krogen – och själv anses jag tråkig för att jag inte tar drogen.

För mig är det också otroligt historielöst och ignorant att resa runt i Colombia och samtidigt blunda för alla problem som kokainet har ställt till med här. Utan kokain hade det inte funnits något Farc längre, inga paramilitärer och inga drogkarteller med privatarméer som slaktar civila. Kokainet finansierar våldet – och kommer fortsätta göra det så länge vi västerlänningar fortsätter köpa pulvret. Titta på Mexiko. Då spelar det ingen roll om drogen är skitkul och att man nästan aldrig blir beroende, med kokain stannar inte ansvaret vid den egna kroppen.

Okej, slut på moralpredikan.

Jag bestämde mig för att strunta i Aruba efter att sent omsider ha förstått att jag skulle vara ensam bland stenrika amerikaner på nån all inclusive-anläggning. Colombias nordkust lockade mer och jag försökte hitta en billig flight till Cartagena. När inte det gick övervägde jag att sätta mig på nattbussen istället.

Med facit i hand är jag väldigt glad att jag inte gjorde det. Under natten kom nämligen påminnelsen om att jag nu varit i Latinamerika i tre veckor. Montezumas hämnd. Den har ny drabbat mig vid tre av tre resor hit, varje gång efter nästan exakt tre veckor. Innebär feber, magknip och andra magrelaterade problem som vi inte behöver fördjupa oss i.

Nu ligger jag på ett hotellrum i Taganga och hoppas att sjukdomen ska släppa greppet snart. Jag hör havet, känner hur solen steker och längtar efter att få utforska korallreven utanför bukten.

20130129-174503.jpg

Inga kommentarer

29 januari 2013 kl. 19:48 av Andreas i Colombia. Handlar om: ,

Motion på hög höjd

Först var det fransmännen, sedan schweizarna. Nu har det blivit britterna som kommit att dominera mitt sociala liv här nere.

I söndags drog jag med Ben från Nottingham upp i bergen utanför Popayán. En pickup med två cyklar på flaket körde oss till Coconuco, där den vulkaniska marken har skapat varma källor lämpliga för bad.

20130123-142154.jpg

Vi släpptes av och fick var sin cykel för att efter badet ta oss tillbaka på egen hand. Uppgiften lät på pappret rätt enkel. Skjuts upp och sedan nedförsbacke 24 av de 32 kilometerns tillbaka. Överkomligt. Bara det att de resterande åtta kilometerna var sega, branta uppförsbackar. Jag och Ben klarade det dock på drygt två timmar och firade med öl och kött.

På kvällen kände jag mig alldeles för trött för att packa ihop mina grejer och förbereda för en tidig avfärd nästa dag och bestämde mig för att stanna i Popayán ytterligare en dag. Men när jag vaknade kände jag mig väldigt klara med staden. Dessutom hade både Ben och Adam från Norwich, de två som jag hängt mest med, redan dragit vidare mot Ecuador. Så det fick bli en dag på bussen för att komma till vackra bergsbyn Salento, där jag är nu.

20130123-142209.jpg

Hamnade i samma rum som Kate från Stratford och Marlene från Tyskland, och i går testade vi tejo, det lokala helgnöjet här: kasta järntyngder på knallpulver. Hur kul som helst.

20130123-142307.jpg

20130123-142313.jpg

De rosa trianglarna är fyllda med knallpulver och fasttryckta i lera. Spelet går ut på att kasta en slags puck som är gjord av järn från tio meters avstånd och försöka träffa antingen på knallpulvret så det exploderar med en hög knall, eller mitt i (som jag gjort ovan).

I morse drog vi tre iväg för att vandra i den beryktat vackra dalen Valle de Cocora, där det bland annat växer palmer trots att dalen ligger 2 000 meter över havet. Rekommendationen var att komma iväg tidigt för att hinna upp i bergen innan molnen rullade in; klockan ringde 6.30. När vi kom fram hade vi denna utsikt över dalen:

20130123-142330.jpg

20130123-142337.jpg

Jag var ändå nöjd med den drygt fyra timmar långa vandringen, dimman skänkte en spöklik mystik över bergen och terrängen gav en ordentlig genomkörare för kroppen. Utsikt över dalen kan man förresten få från Salento också.

20130123-142253.jpg

Den här festivalen hade man ju velat gå på, men tyvärr missade jag den med en dag.

20130123-142345.jpg

Inga kommentarer

23 januari 2013 kl. 17:25 av Andreas i Colombia. Handlar om: , ,

Baksmällan

Efter en fantastisk vecka på Galapagos, med 14 nya vänner tätt inpå mig dygnet runt, kände jag för att utforska ensamheten ett tag igen. Stannade en natt i Quito. Tvättade hela kläduppsättningen utöver det jag bar på kroppen. Bokade lite biljetter. Drog upp planer.

Nästa dag, alltså i onsdags, blev jag lurad på pengar två gånger om. Först av en taxichaufför som körde mig till busstationen i Quito. Vi snackade, han berömde min spanska och hjälpte till med tips om bussar inför min nära förestående resa till Colombia. Under tiden märkte jag inte alls att hans taxameter tickade på tre gånger snabbare än i andra taxibilar. Protester hjälpte föga när vi väl var framme och jag betalade uppgivet med en 20-dollarssedel. Den gav han dock strax tillbaka med orden att den var mal, förfalskad. Förvånad räckte jag honom en annan och fattade först senare vad som hänt. Under ett ouppmärksamt ögonblick måste han ha bytt ut sedeln och alltså snuvat mig på 40 dollar för en resa som skulle kosta max sju.

Sen vid gränsen blåste en växlare mig på 500 000 pesos (200 kronor) men där får jag skylla mig själv. Hade blivit varnad för växlare med manipulerade miniräknare men kontrollräknade ändå inte. Lärt den läxan nu förhoppningsvis.

Och det kunde ha varit mycket värre. På bussen mot den colombianska gränsen börjar en sydkoreansk kille plötsligt krypa runt på golvet och kika mellan sätena. Han söker något. Snart är hela bussen engagerad och jag får agera tolk från hans mycket knackiga engelska till min marginellt bättre spanska. Sydkoreanens väska är borta och snart står det klart att han måste ha blivit bestulen innan han klev på bussen. Kamera och pass är borta. Han har inget annat val än att gå av bussen och återvända med en annan till Quito och sitt lands ambassad. Det fina i historien är att flera av medpassagerarna, de flesta ecuadorianer i slitna kläder, skramlar ihop mynt och små dollarsedlar för att han ska kunna betala bussbiljetten tillbaka.

Så ja, skurkar finns det tyvärr gott om i den här världen. I det land där jag nu befinner mig finns obehagligt många riktigt stora skurkar, det står glasklart efter att först ha läst ut Lasse Wierups och Erik de la Regueras utmärkta reportagebok Kokain och sedan börjat på Ingrid Betancourts Även tystnaden har ett slut. Som tur är storskurkarna på behörigt avstånd från där jag reser.

Nu tar vi något positivt i stället (och det kommer ännu mer nedan). Den här kyrkan i Las Lajas är bland de mest fascinerande byggnader jag sett.

20130119-165658.jpg

Och man undrar ju hur de tänkte. ”Hmm, vi har en djup dal här. Med en flod längst ner. Stupande bergväggar. Jag vet, vi bygger en kyrka!”

Jag hoppar över Pasto. En parentes som regnade bort.

Nu är jag för andra gången i mitt liv i La ciudad blanca, den vita staden. Förra gången låg den dock i Peru och kallade sig Arequipa, nu visar den sig under pseudonymen Popayán. Gillar den här versionen bättre. Maten är godare, gatorna mysigare och framförallt ligger inte en sjuk bror på hotellrummet.

Bor i sovsal på trevliga Parklife mitt i stan. I går drog vi ut ett gäng härifrån, en schweizare, en sydkorean och en tjej från Tyskland, till Bar Iguana. Där dansades det salsa för fullt och snart var vi uppdragna på dansgolvet allihop. Jag som aldrig tagit ett salsasteg i hela mitt liv. Men de är vänliga här, och snart hade jag fått en privat lärarinna. Fick beröm för taktkänsla och kritik för stel kropp:

– Try moving your hips a little.

Okej. Ska öva på det till nästa gång. Tills dess:

Inga kommentarer

19 januari 2013 kl. 19:25 av Andreas i Colombia Ecuador. Handlar om: , , , ,

En vecka på Galapagos

Galapagos är ögruppen där djuren regerar och människan får anpassa sig. För bara en vecka sedan flög jag de 1000 kilometerna till ön Baltra. Det känns som minst en månad. Sedan dess har jag bott på en båt mitt ute i ingenstans och fått tusen nya intryck.

Här är ett försök att samla dem. Lång text, lite av en loggbok för min egen skull. Läs så mycket du orkar eller kolla bara på bilderna om du vill.

Dag 1 – Santa Cruz
Knappt hinner vi lämna ön Baltra där flygplatsen ligger, innan Galapagos djurliv ger sig till känna. På en boj i det smala sundet mellan Baltra och Santa Cruz, har ett sjölejon bestämt sig för att ta en middagslur.

20130115-163252.jpg

Luften är varm och klibbig, men blir snabbt svalare när vår buss närmar sig högländerna. Chauffören Edgar tar av till höger in på en lerväg och vår guide Martha säger att vi ska hålla utkik efter stora stenar som rör sig.

20130115-163410.jpg

Det är förstås inte stenar, utan inget mindre än de jättesköldpaddor som så starkt förknippas med Galapagos. De finns bara här och ingen annanstans. De största sköldisarna har skal som är dryga metern på längden och de äldsta är uppemot 120 år gamla. Att djuren har kunnat växa sig så stora beror på att det inte finns några rovdjur på land här som hotar dem.

Förutom människan då. I dag görs mycket för att skydda djuren, Galapagos har blivit nationalpark och särskilda farmare har ansvar för att se till att sköldpaddorna är fredade. Men det har inte alltid varit så. När öarna upptäcktes blev de ett populärt stopp för sjömän på långresa, här hade de möjlighet att variera kosten lite genom att äta sköldpaddskött. Följden blev att alla sköldpaddor här till slut hade dödats.

Förutom en. ”Lonesome George” var länge den sista sköldpaddan från ön Pinta. Försök har gjorts att försöka få honom att föröka sig med andra skölpaddor av närbesläktade raser, men förgäves. I juni dog ”Lonesome George”, och Pintasköldpaddorna var för evigt borta från denna jord. De sköldpaddor som finns här nu, är av en liknande sort men har förts hit av människan.

20130115-180723.jpg

När kvällen närmar sig hämtas vi i små gummibåtar, dinghys, och får för första gången se båten M/S Samba – vårt flytande hem den kommande veckan.

20130115-180925.jpg

Somnade som en stock vid 21 och vaknade bara till som hastigast när motorn gick igång mitt i natten för att köra oss till nästa destination.

Dag 2 – Floreana
Frukost vid sju och en timme senare sitter jag i en dinghy på väg mot land vid Cormorant Point på ön Floreana. På stranden välkomnas vi av tre sjölejon som ligger och chillar i sanden. De är inte det minsta rädda och jag kan gå väldigt nära.

20130115-180950.jpg

Guiden Martha leder oss tvärs över ön till en annan strand. Där har ett gäng havssköldpaddor precis varit uppe på land för att lägga sina ägg i gropar i sanden. Tydliga spår, ungefär som efter en traktor, leder ner mot vattnet. I brynet ligger flera sköldisar och kämpar sig utåt, lite i taget med varje våg som kommer.

20130115-181200.jpg20130115-181211.jpg

Innan vi går ut i vattnet för att fotografera varnar Martha för att det kan finnas stingrockor gömda i sanden. Och visst ser vi sådana också, men som tur är blir ingen stucken.

Lite längre bort på stranden kryper mängder av färgglada krabbor på svarta lavastenar.

20130115-181222.jpg

Klockan tio har vi redan sett mer djurliv än jag hade hoppats på för hela resan. Nästan. Åtminstone har jag kunnat komma närmare än jag trodde, djuren är helt orädda för människor.

Särskilt sjölejonen. Det fick vi uppleva under förmiddagens utflykt, då vi åkte ut till en liten ö, Champion, för att snorkla. Jag var försten i och hamnade mitt i ett stim färgglada fiskar. En bit bort såg jag något stort vid ytan och simmade närmare. En sköldpadda! Men så fort jag närmade mig dök den snabbt och försvann. Vi följde det strömma vattnet runt ön och kom in i en vik där ett gäng sjölejon låg på klipporna. När vi kom hoppade några av de yngre sjölejonen ner i vattnet och simmade ut för att leka. De tumlade runt i cirklar, jagade varandra och simmade fram till oss för att kika vad vi var för några. De kom inom armslängds avstånd och jag hade lätt kunnat klappa ett av dem, men vi hade fått strikta order om att aldrig röra några djur och det tänker jag följa. Vill varken bli biten eller råka rubba ekosystemet.

Eftermiddagen blir lite lugnare, med bad på en sandstrand och sedan en tur i gummijollarna bland små öar och skär.

Under natten reser vi mot nästa ö och det gungar ordentligt. Jag klarar mig undan sjösjuka, men vaknar ofta och tror nästan att jag sover i en bergochdalbana. Ändå – hellre resa på nätterna än att ta dagtid till att bara sitta på båten.

Dag 3 – Española
En mycket tidig väckning, 05.30, gör att vår grupp är först i land av de tre båtar som lagt sig för ankar utanför Punta Suarez på ön Española. Belöningen: mängder av djur på sitt bästa lekhumör i perfekt fotoljus just som solen går upp. Hundratals vatteniguanor har kommit ut på de svarta lavastenarna för att låta sig värmas upp av solen. Fula saker det där.

20130115-181727.jpg

Sorten ovan heter på engelska marine christmas iguana för sin röd-gröna färgteckning. De är duktiga simmare och kan dyka ner till åtta meter för att hitta det bästa sjögräset att smaska på.

Så fort vi kommer bort från landstigningsplatsen är det dock fåglar som gäller. Och då pratar vi inte gråsparvar och skator som hemma i Sverige, utan färgglada arter som i många fall uteslutande lever på Galapagos. Min favorit är nog de här, kolla in fossingarna!

20130115-181749.jpg

Jag tror arten heter blåfotad sula på svenska, men på engelska heter de i alla fall blue footed boobie, vilket naturligtvis har renderat diverse lustifikationer. Till exempel den här humoristiska t-shirten.

20130115-163531.jpg

På Galapagos finns tre sorters boobies. Den nedan kallas masked boobie och sen finns de antingen röd- eller blåfotade. Kola riktigt noga på bilden, det ligger en helt nykläckt unge under sin mamma.

20130115-182105.jpg

På ön har också många albatrosser sina häckningsplatser fram till slutet av december, och vi styr stegen mot deras del av ön med förhoppning om att någon av dem, som Martha sa, ”har glömt att titta i kalendern” och fortfarande är kvar. Och just som vi står och tittar på en Galapagoshök, ser jag en väldigt stor fågel lång borta i horisonten. Martha kollar i kikaren och konstaterar att ja, det är en albatross! Tyvärr var det den enda som verkar ha blivit kvar, för några fler albatrosser såg vi inte. Här är höken i alla fall.

20130115-182120.jpg

Efter lunch är det dags för den dagliga snorkelturen, nu vid Gardener Bay. Vattnet är dock tyvärr ganska tomt, vi ser några få fiskar, häftigast är ett par stingrockor, och ett sjölejon.

När utflykterna är över för dagen ska vi åka till nästa dags utflyktsplats, för att kunna ankra i en vik och sova utan motorljud och gungningar. Vi sitter ett gäng i allmänrummet när larmet på båten går igång. Två signaler. I alla fall inte sju som betyder ”alle man över bord”. Men vi undrar vad som hänt. Martha kommer in och ropar.

– Delfiner, delfiner!

Kaptenen José har sett delfiner hoppa en bit bort och vänder båten för att köra närmare. Plötsligt är det fullt av fenor som sticker upp ur vattnet. I det klara vattnet kan vi följa delfinerna när de simmar in framför båten, tar fart för att komma före varandra, hoppar och leker. I säkert tio minuter simmar de med oss framför fören, fantastiskt!

20130115-182217.jpg

Dag 4 – San Cristóbal
Dags för ytterligare en landstigning i ottan. Klockan sex sitter vi i vår dinghy – vi har bara en nu eftersom motorn på den andra gått sönder – på väg in mot vattenbrynet. Vid den tänkta landstigningsplatsen ligger en gigantisk sjölejonhane. Han är en beach master, alltså flockens ledare, och gör gutturala läten för att visa att vi inte är välkomna. I flocken finns flera ungar och hannen är extra beskyddande. Ricardo som styr jollen, vänder tillbaka. Vi får helt enkelt gå i land på ett annat ställe.

Morgonens uppdrag är att hitta se en fågel som jag inte uppfattar namnet på, och när vi ser den förstår jag inte riktigt grejen. En svart, vanlig fågel, lite större än kråkorna där hemma. De fågelintresserade i gruppen verkar förtjusta i alla fall.

Jag glädjer mig i stället åt mer av samma som tidigare, samt återigen vackert fotoljus. Svarta iguanor, sjölejonungar, blåfotade boobies – jag får några bra bilder.

20130115-182422.jpg20130115-182408.jpg20130115-182356.jpg20130115-182345.jpg20130115-182334.jpg

Nyheten för mig under morgonturen är en liten fågel som hoppar runt och pickar bland lavastenarna, får senare veta att det är en hanne av sorten yellow wobbler.

20130115-182504.jpg

Efter morgonpromenaden får vi frukost medan båten tuffar iväg mot Kicker Rock, där vi ska snorkla på djupt vatten. Klippan skjuter rakt upp ut havet med ett smalt sund mellan två stora block.

20130115-182648.jpg

På vägen ut i gummijollen säger Martha att vi kanske kommer att se hajar. I så fall ska vi sträcka upp handen och signalera detta. Några blir rädda men Martha säger lugnande att det ”nästan aldrig” är någon som blir attackerad… Jag minns min dykinstruktörs ord: inget som lever i havet ser dig som naturlig föda, ser du en haj, ta fram kameran.

Lite darrigt känns det ändå när jag gör bakåtkullerbyttan för att komma i vattnet. Får ordning på cyklopet, blåser vattnet ur snorkeln och tittar ner. Jaha, där var det visst en tvåmetershaj precis nedanför. Jag går upp till ytan och säger till. Ingen verkar tro mig. Men snart har fler sett hajen och tre ur gruppen hoppar genast upp i jollen igen.

Jag ska erkänna att jag också tyckte det var lite obehagligt, framförallt eftersom vi fått så lite information om vilken typ av hajar som är mer aggressiva och så vidare. Sikten var dålig och jag såg bara max tre meter ned. Om hajarna där är två meter, hur stora är de då lite längre ner? Och om sikten är såhär dålig, kommer de verkligen se att jag är en snorklare och inte ett sjölejon – hajarnas favoritmat?

Jag simmar i alla fall vidare genom sundet mellan klipporna och får sällskap av en haj några meter nedanför. Vi simmar parallellt någon halvminut innan den viker av. Jag tar mig in lite närmare bergsväggen. Där hänger ett stim fiskar som jag kollar på. Och så poff, försvinner de på ett ögonblick. Något skrämde dem och vad det än var skrämmer det mig också. Jag simmar därifrån. Ser en stor rocka sväva förbi där under. Dryga metern i bredd skulle jag uppskatta, och innan jag är ute ur sundet ser jag två hajar till som simmar i par. Väl uppe i dinghyn kan jag pusta ut, men är också glad att jag tog mig igenom. Underlig känsla att helt oskyddad simma ett par meter från ett livsfarligt rovdjur.

Adrenalinet pumpar inte riktigt lika mycket på eftermiddagen när vi ger oss ut för att hitta den tredje sortens boobies, nämligen de rödfotade, men kul är det ändå. De finns bara på två ställen i världen, huvudsakligen på ön Genovesa i norra Galapagos. Men dit kommer vi inte på den här turen, så vi fick hålla tummarna för att kunna se några av de enstaka fågelpar som valt att häcka vid det andra stället, Punta Pitt på San Cristóbal.

Vid kliver i land på en sandstrand med massa sjölejon (hört det förr? De är överallt!) Omgivningen är plötsligt helt annorlunda mot de tidigare öarna, sandfärgade klippor reser sig högt upp och omringar bukten där vi ankrat.

20130115-182804.jpg

När vi kommit över första berget planar landskapet ut till en platå med branta klippor rakt ner. I buskarna som växer nedanför gör vi vårt fynd, tre nästen där rödfotade boobies ruvar på ägg. Hanarna är strax intill och håller vakt.

20130115-182841.jpg

Dag 5 – Santa Fé och Plaza
Allt som händer på båten och våra utflykter sker i grupp. Jag reser med bra människor, men i bland vill man ändå ha lite egen tid. Så morgonens halvtimme med kajakpaddling är välkommen. Tyst och stilla paddlade jag mig runt en vacker bukt vid den lilla ön Santa Fé – utan en aning om att detta skulle bli den mest dramatiska dagen hittills.

Vid landstigningen efter frukost upptäcker vi att två Galapagoshökar har slagit sig ner på en död sjölejonunge.

20130115-182930.jpg

Runt stranden sitter fyra-fem hökar till och håller koll. Och i det grunda vattnet vid stranden bryter två trekantiga ryggfenor ytspänningen – hajar! Sjölejonkolonin som bor på stranden är alltså omringad av rovdjur. Hannarna i kolonin patrullerar vattnet och försöker köra bort hajarna, en unge är alltså redan död och snart upptäcker vi att en av honorna är skadad. Hon kämpar för att ta sig ner i vattnet för att skölja ett stort sår på sidan, och en liten unge som inte verkar ha mycket krafter kvar följer tätt efter, ständigt ropandes efter mat.

Vad har hänt under natten? Har hajarna attackerat mamman? Är det hökarna som tagit den döda ungen? Nej, säger guiden Martha, rovdjuren är för små för att själva kunna fälla sjölejon. Hon gissar att hökarna kanske ”gjort det sista” med den döda ungen, men att den måste ha varit väldigt svag redan innan.

Honan, säger Martha, har troligen skadat sig på en båtpropeller – vi inser direkt att det kan ha varit vår båt som kört på henne när vi gled in under natten. Det knyter sig i magen. Utan oss hade hon kanske varit frisk och kunnat ge sin unge mat. Nu riskerar de båda att dö för att vi ville komma dit och turista.

Naturen ger och naturen tar, visst är det så, men ändå sorgligt.

Vi lämnar stranden för en kortare vandring på ön. Det dröjer inte länge innan en gul ödla sitter framför oss på stigen och då är strandtragedin plötsligt borta ur tankarna. Minnet är kort ibland.

Landiguanor är djuret för dagen. De ser ut som vatteniguanorna, men med andra färger och skillnaden att de inte simmar.

20130115-191250.jpg

Vandringen slutar vid en annan strand, med en annan sjölejonkoloni. Beach mastern i den gruppen är en riktig bjässe. Folkilsk är han också. Så fort vi närmar oss vattnet reser han sig och börjar röra sig mot oss. Tyske Thomas, som har ett väldigt intimt förhållande till sin kamera, blir jagad två gånger av det stora djuret när han försöker fota vid strandkanten.

Den aggressiva hannen gör att vår dinghy återigen har svårt att lägga till för att hämta oss. Vi får lämna stranden ett tag och sedan stå redo att spurta ner och hoppa ombord så fort Ricardo lyckats ta sig förbi sjölejonen. Annars är sjölejonen väldigt lekfulla och nyfikna på människor.

20130115-190632.jpg

Förmiddagen avslutas med en timmes snorkling och jag får se en show av sällan skådat slag. Jag simmar efter en vatteniguana som är ute på jakt när ett sjölejon kommer mot oss. Det simmar fram till iguanan och nafsar den i svansen. Sjölejon äter inte iguanor, men de ser allt som finns i vattnet som sina leksaker. Under flera minuter håller sjölejonet på och leker med/trakasserar iguanan genom att bita tag i svansen och dra ner den hjälplösa ödlan under vattnet. Hejdlöst roligt. Det var inte första gången under resan då jag önskat att jag hade investerat i en undervattenskamera.

På eftermiddagen besöker vi den lilla ön Plaza, klädd i färgglad växtlighet som för tankarna till svensk höst när den är som vackrast. Den är också hem till massor av landiguanor i samma färgskala.

20130115-190615.jpg

Hela ön sluttar, så att ena långsidan ligger på havsnivå, medan den andra har klippväggar som reser sig tiotals meter rakt upp ur havet. Den sidan är en utmärkt flygskola för unga fåglar.

20130115-191019.jpg

Att dagens sista utflykt är avklarad betyder i dag inte att naturupplevelserna är över. På vägen mot nästa mål ser jag en stor manta hoppa upp ur vattnet och landa med ett stort magplask. Tydligen gör de så för att skaka av sig parasiter.

Snart får vi se många fler rockor. Båten saktar in och styr upp mot en jätteflock fåglar vid vattenytan. Det är en så kallad feeding frenzy; stora sjok av krill drar till sig fiskar, fiskarna drar till sig fåglar och större fiskar. Vi ser hajfenor sticka upp, stora rockor bryter ytan med sina ”vingar” och på båten får vi sällskap av stora fåglar som använder masterna som utkiksplatser.

Mitt i allt ropar någon ”pirater!” och pekar mot två snabba motorbåtar som kommer mot oss. Men det är bara besättningen som skojar. I båtarna sitter Ricardo och Camilo som varit på verkstaden med den trasiga dinghyn.

Dag 6 – Santiago och Bartolomé
I dag kommer det handla om Galapagos geologi och vi kommer inte se så många djur, säger Martha innan vi ger oss av mot ett svart månlandskap av lavasten. Visst är det fascinerande hur lavan brett ut sig och bildat flera av de här öarna, men för mig hade det räckt med tio minuter snarare än två timmar.

20130115-191322.jpg

I slutet av turen trotsar dock naturen Marthas ord om ”inga djur”. En stor flock pingviner simmar förbi på jakt efter fisk. Pingvinerna på Galapagos är de näst minsta i världen, och den enda sort som kan leva så här nära ekvatorn. De försvinner nästan lika plötsligt som de kom, men när vi satt oss i gummibåtarna och är på väg tillbaka till båten kommer de igen. Nu simmar de riktigt nära båtarna, helt orädda.

20130115-191601.jpg

Några i gruppen ser ytterligare en pingvin under den följande snorklingsturen. Jag missar den men ser både en sköldpadda, en haj och en stingrocka. Efter lunch ger vi oss ut på en ny snorklingstur och då gör jag ett fynd som Martha säger är mycket ovanligt. Under en utskjutande klippa ligger tre hajar och vilar sig. Den här gången är det inte lika läskigt med hajarna. Dels är sikten bättre, dels vet jag nu att den här sorten – white tip reef shark – bara äter småfisk.

Jag ser också ett par bläckfiskar som likt kameleonter ändrar färg efter omgivningen. Båtens kapten José dyker ner och retas lite med en av dem tills den försvinner i ett moln av svart bläck. Jag kunde inte varit nöjdare med snorklingen vi har fått uppleva här och ångrar inte en sekund att jag struntade i att boka en tur med dykning (de var dessutom nästan dubbelt så dyra).

På eftermiddagen klättrar vi upp på vulkanen på ön Bartolomé, som överblickar både lavaöknen vi vandrade genom på morgonen, och viken där vi snorklade.

20130115-191614.jpg

Dag 7 – Santiago och Rábida

Just som vi trodde att vi sett alla olika sorters djur som finns här dyker plötsligt ett helt nytt sjölejon upp. Det har spetsigare nos, tjockare päls och annorlunda fenor. Och det är inte något sjölejon, utan en pälssäl. De är skyggare för människor eftersom arten länge jagades för sin fina päls, men jag kommer ganska nära ändå.

20130115-191757.jpg

Morgonturen vid Puerto Egas på ön Santiago avslutas som vanligt med snorkling. Här är sköldpaddorna mindre tillbakadragna än tidigare och jag kan simma tätt bredvid en ett par minuter utan att den blir rädd och dyker. Resekamraten Alan tar en bild med mig i bakgrunden.

20130115-192025.jpg

På nästa lilla ö, Rábida, ser vi nästan inga djur, men landskapet är speciellt. Stranden där vi stiger i land är alldeles röd, det beror på en höga halten av järn som finns i sanden här.

20130115-192132.jpg

Vid en utkiksplats fastnar gruppen ett tag. Blåfotade boobies bjuder på en show när de dyker som spjutspetsar rakt ner i vattnet och kommer upp med en liten fisk i munnen eller tar sats för ett nytt störtdyk. När vi snorklar på samma ställe någon timme senare dyker en fågel ner bara någon meter framför mig.

Tysken Thomas har valt att avstå från snorklingen och är generös nog att låta mig låna hans undervattenshus till kameran. Jag har tur och stöter på två lekfulla sjölejon och får några hyfsade bilder.

20130115-192205.jpg

20130115-192210.jpg

Och precis när jag ska simma ut till dinghyn för att gå upp, kommer två gyllene rockor simmande mot mig. De rör sig graciöst under vattnet och liksom flyger fram.

20130115-192223.jpg

Inför vår sista middag på båten har hela besättningen tagit på sig finaste sjömanskostymerna och bjuder på avskedscocktails. José, kaptenen, håller ett litet tal och vi skålar för Camilo och Ricardo som skjutsat oss i sina dinghys, maskinisten Angel, fantastiska kocken Leonidas och allas vår favorit, Sifredo, som serverat oss maten, skött baren och spritt glädje i största allmänhet. Nu ångrar jag att jag inte tog en bild på dem, de ska ha mycket cred för att vår resa har varit så behaglig.

Dag 8 – Norra Seymour
En sista morgonpromenad innan hemresan. Vi får se frigate birds med uppblåsta, knallröda ballonger till halsar, och säga ett sista farväl till våra vänner, de blåfotade boobiesarna, sjölejonen och iguanorna

Det sista vi ser av Galapagos innan avfärden till flygplatsen är en helt nyfödd sjölejonunge. Mamman ligger bredvid och är fortfarande blodig. Någon meter bort sitter ett gäng frigate birds vid en blodpöl och har just kalasat på moderkakan.

Många säger att Galapagos är ett ställe man åker till en gång i livet, men jag vill redan återvända. Det kanske jag aldrig gör, men minnena kommer finnas med. Länge.

8 kommentarer

15 januari 2013 kl. 21:25 av Andreas i Ecuador. Handlar om: , ,

Redo för havet – mot Galapagos!

Quito kändes inte riktigt som min stad. Stort, bökigt, kanske till och med farligt. Kommer bara sakna frukostarna på vandrarhemmets takterass.

20130107-192753.jpg

I väntan på Galapagos drog jag upp till en liten bergsby, Otavalo, där de på lördagar har en av Sydamerikas viktigaste och största marknader. Kan tro på den uppgiften, varenda gata i downtown Otavalo var kantad av olika stånd med mestadels hantverk.

20130104-221829.jpg

Jag gillade den lugna atmosfären där och bestämde mig för att stanna över helgen. Mestadels med böcker, musik och ipaden som sällskap, skönt att komma ner i tempo direkt. I lördags var jag ute med en fransman och tog ett par öl. Vi var båda lite sugna på att gå vidare, men det visade sig att vi redan var på Otavalos hetaste ställe. Vi och fem andra.

Nu är jag tillbaka i Quito för en natt och har hamnat på ett bra mycket mer socialt vandrarhem än sist. Jag delar rum med ett par från England som jag träffade på bussen från Otavalo, och en tjej från Dublin. Här bor också fem svenskar, de första jag stött på i Ecuador. I dag har vi gjort empanadas, friterade degknyten fyllda med banan eller ost, tillsammans med tanten som driver vandrarhemmet. Hon säger att hon är vår mamma.

I svinottan i morgon bär det av till Galapagos för en vecka ombord på båten Samba. Hasta luego!

Inga kommentarer

7 januari 2013 kl. 22:12 av Andreas i Ecuador. Handlar om: ,

Alla dessa utsiktplatser

Jag var i förra inlägget kanske lite väl snabb att dra slutsatser om hur bra min spanska fortfarande är. Nu har jag råkat äta fårtarmar (äckligaste på länge) i tron att det var fisk och tackat nej till efterrätt för att ”jag är gift och måste sova”.

Å andra sidan är språkförbistringen ömsesidig.

20130104-221657.jpg

Hur turistar man i en storstad om man inte är sådär värst intresserad av museer och kyrkor, och dessutom redan har spenderat nästan hela reskassan på en Galapagoskryssning? Naturligtvis drar man till utsiktsplatsen som alla städer med självaktning erbjuder sina besökare.

TelefériQo måste man se när man är i Quito. Säger alla, guideboksförfattare som taxichaufförer. Det är en linbana upp på ett berg. Så här:

20130104-221829.jpg

Sen är man uppe. Där kan man konstatera att Quito är stort och att summan av dess delar är mindre intressant än delarna i sig.

20130104-221844.jpg

Så på eftermiddagen gick jag en sväng i Centro Historico, Gamla stan. Här är lite bilder från den promenaden.

20130104-221859.jpg

20130104-222100.jpg

20130104-222147.jpg

20130104-222221.jpg

20130104-222327.jpg

20130104-222507.jpg

Faktum är att jag var inne i en kyrka trots allt, nämligen katedralen som syns bakom det mycket arga lejonet på bilden nedan. Där inne finns en målning över Jesus sista middag med lärjungarna. Fast den är inte riktigt som den berömda. På bordet står nämligen diverse ecuadorianska specialiteter, som till exempel cuy. Grillat marsvin. Men där inne fick man inte fota.

20130104-222618.jpg

Det här med säkerheten frågar alla om innan man åker till Sydamerika. Quito har verkligen ansträngt sig för att få bukt med brotten, i vartenda gathörn i turistkvarteren syns poliser. I den här korsningen inte mindre än elva stycken.

20130104-223319.jpg

4 kommentarer

5 januari 2013 kl. 00:30 av Andreas i Ecuador. Handlar om:

På plats i Anderna igen

Utanför flygplansfönstret. Berg. Äntligen något annat än oändlig ocean. Bara några timmar kvar nu. Läser lite.

Och så plötsligt. När jag tittar upp från boken. Där utanför, nedanför, har beige hus tagit över en dal. De ligger som en dammig filt över bergsplatån västerut. Quito. Flygplanet fortsätter förbi, som för att bjuda på lite sightseeing. Öster om staden täcks kullarna – Anderna – av ett lapptäcke i gröna nyanser. Solens strålar följer regnet ner genom luckor i molnen. Regnbågen spänner över en topp. Elva timmar har gått fort och nu är jag framme.

Jag vet inte vad jag hade förväntat mig, men märker att första intrycket av Quito förvånar. Staden är ren. Modern. Ändå sydamerikansk. Diesel dominerar på luktsidan. Tungt att andas, de 2 800 meterna över havet gör sig påminda i världens näst högst belägna huvudstad. (Högst är La Paz.)

Taxichauffören pratar på och jag förstår faktiskt. Kan svara till och med. He olivido mucho får jag ur mig när han frågar om jag kan spanska, men märker snart att jag inte alls glömt så mycket som jag befarade. Det sitter där. Jag får en massa tips på saker att göra och se och börjar redan fundera på om Ecuador ska få mer av min tid än vad jag trott på förhand.

20130102-205110.jpg

Vandrarhemmets takterass vetter mot gamla staden. I dag ska jag utforska den mer än jag hann i går kväll. Förhoppningsvis hittar jag en resa till Galapagos också som inte får plånboken att se ut som ett meteoritnedslag redan första dagen.

4 kommentarer

3 januari 2013 kl. 06:25 av Andreas i Ecuador. Handlar om:

Och allt det andra

The bonnie, bonnie banks of Loch Lomond besjungs i en skotsk folkvisa som jag lyssnat mycket på. Självklart fick den gå några varv under vårt första dygn i Skottland.

Efter ett kort vid slottet i Stirling, byggt på en klippa med slottsmurarna som en direkt förlängning av stupande bergväggar, nådde vi snart Loch Lomond.

Längs vägarna dit lyste gyllengröna i eftermiddagssolen. På rullande kullar agerade molnimiterande betesdjur gräsklippare under stillsamt bräkande och snart stod vi på stranden, spanandes efter sjöodjur på rymmen.

En udde mitt på den västra stranden upptas helt av ett trevligt litet hotell med (något långsökt) svenskkoppling. Enligt ägaren Patricks utsago var det här fotbollsspelaren Henrik Larssons favoritställe när han var proffs i den skotska ligan.

Utan att veta något om ”Henkes” smak verkar det inte helt omöjligt. Loch Lomond är som hämtad ur en skotsk legend, sagolik även utan hjälp från vädret.

20120610-134337.jpg

Den lokala puben i närmsta byn Luss rev direkt ner eventuella fördomar om den brittiska mattraditionen och de tilläts aldrig byggas upp på nytt.

Därmed förblev vädret det enda som varit det minsta mot oss på den här resan, men det har inte förstört nämnvärt. Naturen verkar vara så vana vid gråa skyar att den hittat alldeles egna sätt att ändå framhäva sin skönhet. Där andra platser fuskar med sol och glitter i sjöar, kontrar Skottland med en mer subtil färgskala, regndisets mystik och lyckas vara både rått och välkomnande i samma andetag.

20120610-141232.jpg

Bilden ovan är från Islay, ön som är världsberömd för sin whisky men bjuder så mycket mer. Från klipporna kunde vi vinka till sälar som kikade på oss från vattnet. Miljöerna kring de skumpiga småvägarna på ön är sevärdheter i sig. Här finns också små hantverksbutiker uppslagna mitt ute i ingenstans.

Och så maten! Första kvällen hamnade vi på en restaurang som rekommenderas i Guide Michelin, men som trots sin höga kvalitetsnivå överträffades av nästa dags middagsställe. Två toppkrogar på en ö med 3000 invånare. Tacka whiskyturismen för det, skulle jag tro.

20120610-142612.jpg

Annars dög uteplatsen på vårt B&B Allandale gott.

20120610-142028.jpg

Tyvärr hann vi inte mer än en pubkväll på Isle of Arran. Vi övernattade där på vägen mot Edinburgh, som bjöd oss på det invånarna själva kallar för ”en solig dag”. Vilket betyder att solen stundtals bryter igenom molntäcket och att regnet bara faller i kortare skurar.

20120610-144750.jpg

I Edinburgh ligger en hund begraven. Han hette Bobby och har fått en pub uppkallad efter sig. Bobbys husse var stamgäst på krogen och brukade ta med hunden dit. När husse gick bort sörjde Bobby stort. Varje dag satt han sedan troget vid sin husses grav – eller gick till puben för att få mat. Ända tills han dog. 16 år senare. En staty över hunden är rest utanför puben som numera heter Greyfriar’s Bobby.

Här avslutade vi igår kväll vår Skottlandsresa med öl, whisky och tonerna från en trubadur. När det var dags att gå, bad trubaduren oss stanna bara en låt till. Och så sjöng han.

Me and my true love will never meet again, on the bonnie, bonnie banks of Loch Lomond.

20120610-145956.jpg

Inga kommentarer

10 juni 2012 kl. 10:05 av Andreas i Skottland. Handlar om: , , ,

I whiskyns land

Går omkring just nu i en konstant whiskydimma, det blir lätt så här på Islay. Och efter åtta destilleribesök har smaklökarna faktiskt inte trubbats av, snarare tvärtom. Skillnaderna mellan olika sorter blir tydliga när de radas upp efter varandra, så även de olika destilleriernas karaktär. Det här stället tycker jag har överlägset bäst whisky:

20120607-183125.jpg

Efter att ha fått provsmaka fem sorter gratis i destilleriets bar, köpte jag deras specialare ”Corryvreckan”. En 57-procentig, ganska orökig sak (för att vara Ardbeg), som taxade in strax över sjuhundringen. Väl värt det med tanke på hur mycket bättre den var än allt annat jag provat här på ön. Och det är en del:

20120607-183731.jpg

20120607-183746.jpg

20120607-183801.jpg

20120607-183819.jpg

20120607-183833.jpg

20120607-184030.jpg

Vi var också på Glengoyne innan överfarten till Islay, men det är helt klart här ute på ön som de gör droppar i min smak.

20120607-184321.jpg

Även om den också gick ner.

20120607-184413.jpg

Nu är det dock slut på galenskapen och de sista dagarna ägnar vi åt helt vanlig turism. Återkommer med det :)

Inga kommentarer

7 juni 2012 kl. 14:46 av Andreas i Skottland. Handlar om: , ,

Hjälp, vi har köpt hela Bangkok

Det var inte meningen. Jag lovar. Men vi har shoppat så mycket i Bangkok att här inte finns något kvar.

Att det blev så här skyller jag på:

• det varma vädret (shoppingcenter har luftkonditionering)
• det regniga vädret (shoppingcenter har tak)
• de långa avstånden (förutom till shoppingcentrumen som alltid ligger nära)
• Anki
• de låga priserna
• de trevliga och förvånansvärt välsorterade gatumarknaderna

När vi i natt checkar in på planet hem till Sverige ska det bli intressant att se hur många semesterkilon våra väskor har lagt på sig. Här är alla Bangkok-fynd:

20120126-143747.jpg

Jodå, vi har gjort annat än att shoppa. Till exempel har vi icke-shoppat. En tuk tuk-chaufför lovade oss en fantastisk sightseeing för nästan inga pengar alls. Vi borde naturligtvis inte ha gått på det.

Efter att ha tagit oss till en första sevärdhet, en gigantisk buddhastaty, stannade chauffören utanför en skräddare. Han bönade och bad att vi skulle gå in, trots att vi förklarade att vi inget ville köpa. Till slut kröp det fram att chauffören skulle få en kupong på gratis bensin om vi gick in i fem minuter. Sen skulle han ta oss vart vi ville. Snälla som vi är klev vi in och fem minuter senare hade vi gjort en skräddare arg och en chaufför glad. Trodde vi. Men nu skulle vi till en smyckesaffär. Annars skulle chauffören inte få sin kupong och skräddarbesöket skulle vara förgäves. Vi suckade och gick in hos juveleraren. Där möttes vi av en äldre man som förklarade vad det var fråga om.

– Det är kinesiskt nyår nu och då har affärerna såna här erbjudanden till tuk tuk-chaufförerna. Oroa er inte, han har redan fått sin kupong, ni kan gå nu om ni vill.

Efter juveleraren ville chauffören ta oss till ytterligare ett ställe. Då skulle han få en kupong på thaimat. Vi sa nej och han spelade martyr.

– Okej, ni vill inte hjälpa mig. Okej, jag förstår.

Sen körde han oss dit vi ville från början, till templet Wat Pho där Bangkoks största liggande buddhastaty finns. 46 meter lång.

20120126-145324.jpg

20120126-145332.jpg

20120126-145525.jpg

Lunch vid floden nedanför Wat Pho:

20120126-150800.jpg

Templet mittemot, Wat Arun:

20120126-150808.jpg

I går tänkte vi se Chinatown men när vi kom ut från hotellet såg vädret ut så här:

20120126-145632.jpg

Kvällen bjöd i alla fall på uppehåll och vi styrde mot det som skulle bli resans åtminstone fysiska höjdpunkt: takbaren på toppen av State tower – tornet med guldkupol som bland annat syns i filmen Hangover II.

Vi visste att de har en klädkod där som kräver långbyxor och skor. Därför hade jag hela dagen svettats i jeans och burit runt på mina skor i ryggsäcken för att slippa åka tillbaka till hotellet innan barbesöket. Tyvärr hade vår guidebok missat att nämna att baren inte heller accepterar att man har med sig en ryggsäck. Någon garderob att hänga av väskan i fanns inte heller på detta femstjärniga ställe. Värdinnan som vägrade släppa in oss föreslog istället på fullaste allvar att vi skulle åka tvärs över hela staden till vårt hotell, lämna av min lilla ryggsäck, och sedan komma tillbaka. Not a chance, svarade jag och gjorde den resan enkel väg istället.

Humöret lättade snabbt med en pint Chang och nu har vi hittat en annan takbar i vår stadsdel som ska testas innan hemresan i natt.

Sverige, vi ses i morgon bitti!

Inga kommentarer

26 januari 2012 kl. 05:16 av Andreas i Thailand. Handlar om: ,

Skämtet om flugan i soppan – fast på riktigt

20120123-231043.jpg

Ni har hört skämtet om gästen som hittar en fluga i soppan och kyparen svarar på klagomålet med ett ”Sch! Vi har inte så det räcker till alla”? Vi fick i Krabi tillfälle att testa hur thailändarna reagerar på insekter i maten, och som väntat gav servitrisen oss en skamsen min och bjöd på maten.

På Koh Phangan fick vi däremot en annan reaktion när Anki återigen hittade en insekt i sin mat och kallade till sig servitrisen.

– There’s an insect in my food.

Servitrisen tar tallriken och tittar noga innan hon utbrister ett glatt:

– Yes, it’s a mosquito, hahaha!

När skrattet lagt sig tittar hon på oss och frågar:

– So, are you finished?

Jodå. Vi kände oss klara med maten. Kan vi hädanefter utgå från att måltiden alltid avslutas om/när ett djur har drunknat i den?

Fina tallrikar hade de i alla fall på restaurangen som passande nog heter Longtail efter båtarna som är så vanliga här.

20120123-231204.jpg

Sista dagen på ”Koppan” spenderade vi på stranden i finaste vädret hittills och tog en liten fotopromenad.

20120123-231437.jpg

20120123-231452.jpg

20120123-231459.jpg

20120123-231513.jpg

Nu är vi efter en resa med taxi, båt, buss, flyg och tåg till slut i Bangkok. Myllrande och mycket trafik, men skön och vänlig är första intrycken om staden. Återkommer med mer.

20120123-232005.jpg

20120123-232012.jpg

Inga kommentarer

23 januari 2012 kl. 13:29 av Andreas i Thailand. Handlar om: , ,

Andreas Rolfer, dykare

Sådär ja. Efter två fantastiska dyk i går har jag nu mitt Open Water-certifikat!

Dykbåten hämtade oss vid elva. Instruktören Thomas och jag, två kinesiskor och Anki som bestämt sig för att testa snorkling. Vid en annan strand hämtade vi även upp en annan instruktör, Gert, och en till dykare, Andy, sen bar det av till korallrevet utanför Koh Ma.

Jag fick bli buddy med Andy och ha Gert som instruktör, eftersom Thomas var tvungen att ägna all sin tid åt kinesiskorna. Den ena av dem var nämligen inte simkunnig… Thomas fick hålla i henne under hela dyket så att hon inte skulle sjunka.

För mig blev det bra i alla fall, både Gert och Andy var trevliga och duktiga dykare. Och jag fick låna en undervattenskamera under båda dyken, yay!

Här är några av bilderna (blir förhoppningsvis lite bättre när jag redigerat dem i datorn).

Dyk 1
Tid: 63 minuter
Maxdjup: 9 meter

Clownfisk.

Krabba.

Sjöhäst.

Sandrocka.

Fiskar som jag inte vet vad de heter.

Någon slags köttätande mussla/korall/växt.

Väldigt  lat fisk. Vi såg flera stycken, alla låg stilla på botten och vägrade simma.

En fisk som gömmer sig.

Koraller.

En särdeles ful fisk.

Taggig växt.

Sjökudde heter den direkt översatt från tyska. Det är en slags sjöstjärna, c 30 cm bred.

Gula fiskar.

Den stora är en papegojfisk, de små vet jag inte.

Dyk 2
Tid: 51 minuter
Maxdjup: 13 meter

Fiskar och koraller.

Ankis nya favoritfisk, en gul koffertfisk (på engelska yellow box fish). Skitsöt! Vi såg en sådan på fiskfarmen i Krabi också, fast inte gul.

Här är en bild från ca 13 meter, det största djupet jag gick ner till. Vilket inte är så djupt, men som syns försvinner mycket ljus redan här. Spöklika koraller.

På samma djup såg vi dagens fulaste och klart största fisk, en gigant grouper, som är en slags havsaborre. Jag uppskattar att den här var en meter lång, men enligt Wikipedia kan arten bli 2,7 meter.

Sista bilden innan batteriet tog slut, en havsanemon med små räkor som gömmer sig för rovdjur.

Vi såg lite annat också, bland annat en blåsfisk som vi också såg i Krabi, men det är svårt att få med allt på bild. Blodad tand på dykning har jag fått i alla fall!

Inga kommentarer

22 januari 2012 kl. 04:27 av Andreas i Thailand. Handlar om: , , ,

Första dyken avklarade

20120120-174457.jpg

Avslutningen i Krabi blev en riktig höjdare med middag på Ruen Mai, en thairestaurang av lite finare snitt (men ändå galet billig). Resdagen därpå var bara att klara av, vi korsade fastlandet för att ta en båt till Koh Phangan, och nu är vi här. Näst sista stoppet innan hemresan.

Visst finns det mer än månskensfester på Koh Phangan, hade vi fått höra och siktade på norra delen av ön. Eftersom jag skulle göra klart mitt dykcertifikat valde vi att bo på stranden där det enda av SSI:s dykcenter som inte ligger på partystranden Hat Rin finns.

Min dykning fick styra, men jag tror inte Anki tycker det var någon större uppoffring. När vi kom fram till Thong Nai Pan möttes vi av en alldeles underbar strand.

20120120-171800.jpg

Här är fint även när det regnar, som i morse.

20120120-171929.jpg

Och det blir snabbt fint väder igen.

20120120-171945.jpg

Vi bor på ett ställe med fina bungalower och så trevlig personal att man vill ta med den hem. I går höll de på och beskära palmer, och passade då på att ta ner en pinfärsk kokosnöt till oss.

20120120-172440.jpg

I dag gjorde jag så mina två första dyk. Äntligen! Jag påbörjade mitt dykcertifikat i december med att göra teori och pooldyk i Stockholm, för att sedan göra de fyra dyk i öppet hav som krävs här i Thailand. Stockholms dykcenter skulle fixa allt detta så att det bara var för mig att välja ett SSI-center här och sedan göra sista biten.

Så enkelt var det verkligen inte. Jag orkar inte ens skriva hur mycket Stockholms dykcenter strulat med att fixa det här åt mig. Några papper har i alla fall inte skickats hit trots påminnelser. Till slut tröttnade jag och förklarade min situation för Thomas på Dreamland divers här på Koh Phangan. Och denne tysk har med ena lillfingret på en dag fixat det som Stockholms dykcenter haft veckor på sig att göra.

Thomas och jag simmade i dag ut från stranden för att göra två dyk till sex meter, vi såg inget mer än en eremitkräfta och en massa sand, men hann klara av alla nödvändiga övningar som att tömma masken och hitta luftmunstycket om man tappar det, och några icke nödvändiga övningar som att simma på rygg och stå på huvudet. I morgon gör jag två dyk till max 18 meter, Anki följer med och snorklar, och sen har jag mitt cert! Det följer med en fotograf också, så förhoppningsvis kan jag lägga upp lite coola undervattensbilder efteråt.

Avslutningsvis en liten groda:

20120120-174001.jpg

Inga kommentarer

20 januari 2012 kl. 07:49 av Andreas i Thailand. Handlar om: ,

Nästa »