Biografi

Utanför de bara, brungrå lerväggarna och fönstren med enkelglas ligger ett tunt snötäcke. Ångan står vit ur min mun när jag släcker ficklampan och kryper ned fullt påklädd under tredubbla filtar. De nyköpta knäsockorna av alpackaull känns som den bästa investeringen på länge. Jag somnar direkt.

Jag heter Andreas Rolfer heter jag och är 36 år gammal. Citatet ovan är från mitt reportage om saltöknen Salar de Uyuni i Bolivia, från ett tillfälle då jag mådde som allra bäst, trots usla yttre förhållanden. Den här sidan handlar dock mer om vad jag producerar än om hur jag mår, så låt oss fokusera på det. Här finns mina bästa texter, bilder och tv-inslag – det är inget komplett arkiv utan ett snävt urval av de jobb jag är mest nöjd med.

Från journalistik till pr

Mina föräldrar är journalister i grunden och jag är uppvuxen med yrket. Journalistiken är allmänbildande och jobbet varierat, precis som jag vill ha det även i livet i stort. Som självlärd fotograf har jag ofta tagit bilder till mina egna texter.

Efter journalistutbildningen på Södertörns högskola flyttade jag till Istanbul och sedan till Kigali. På båda ställena försörjde jag mig som frilansare, bland annat för Sveriges Radio, Dagens Nyheter och Apropå. Att bo ett år utomlands gav mig ovärderliga erfarenheter, som journalist och inte minst som människa.

[Turkiet] inledde förhandlingarna med EU den hösten och det kändes som rätt ställe att vara på som frilansare. Sedan flyttade jag till Rwanda och jobbade som volontär på en nystartad tidning. Jag fick skriva, fota, redigera och lära ut journalistik, men framförallt var det en nyttig lärdom att jobba i ett land där pressfriheten inte är en självklarhet. Det hände flera gånger att redaktionen tvingades stänga efter att vi hade publicerat något kontroversiellt.
– Från en intervju med mig på Södertörns högskolas hemsida

Jag flyttade hem från Rwanda för att börja arbeta på Dagens Nyheter, där jag sedan var anställd mellan 2006 och 2013. I första hand skrev jag nyheter och gjorde webbtv, både som fotograf, reporter och programledare. Ofta tog jag även chansen att göra längre reportage för andra avdelningar.

Efter drygt sju år på DN sökte jag mig i slutet av 2013 till en ny utmaning, som pr-konsult på Westander. Mitt ansökningsbrev började ”Jag heter Andreas Rolfer och vill inte jobba som pr-konsult. Jag vill jobba som pr-konsult på Westander.” Min nuvarande arbetsgivares inställning till sin personal och omvärlden, tycker jag ger mig större möjligheter än journalistiken när det gäller att följa min drivkraft; att jobba för ett mer tolerant, jämställt och ekologiskt hållbart samhälle.

Så blev jag fotograf

Ny teknik har alltid intresserat mig och mitt intresse för foto började egentligen med att digitalkameror började bli bättre och billigare i början av 2000-talet. Jag höll mycket på med webbdesign och skaffade en kamera främst för att kunna ta bilder till olika hemsidor som jag byggde.

Ganska snabbt tog dock drivkraften att dokumentera min omgivning, framförallt på resande fot, över från programmeringen. De första åren med en digital systemkamera såg jag världen nästan uteslutande genom sökaren.

Jag har jobbat extra som bröllopsfotograf och tar ofta bilder till de reportage jag skriver – på så sett har min hobby tagit sig in även i mitt yrkesliv.

Fakta om mig

Utbildning: Journalistik och multimedia på Södertörns Högskola. Webbteknik vid Nackademin. Teatervetenskap vid Stockholms universitet. Estetiska programmet med musikinriktning på Värmdö gymnasium.

Språkstudier: Spanska på Amauta i Peru och Cervantes i Stockholm. Turkiska på Tömer i Istanbul. Talar, läser och skriver obehindrat på svenska (modersmål) och engelska.

Fullständigt CV finns här.

Sociala medier: FacebookTwitterLinked In, Quora och Flickr.

Och resten då

I högstadiet gjorde musiken inträde i mitt liv. Jag hade då tagit gitarrlektioner regelbundet sedan tioårsåldern, men aldrig riktigt engagerat mig i spelandet. Men när jag hamnade i en ny klass hamnade jag plötsligt bland vänner som tog musiken på större allvar. Tillsammans startade vi bandet Gubben i lådan (som senare döptes om till det mer internationellt gångbara Jack in the box).

Eftersom vi var tre gitarrister, och jag var sämst, blev jag petad till att spela bas. Det är jag otroligt tacksam över i dag. Som basist kom jag in på Värmdö gymnasiums musiklinje och fick möjlighet att spela i massor av olika band – det rådde nämligen basistbrist i den värld jag levde i då. Musiken har följt med mig sedan dess, och i dag spelar jag i ett band som heter Common Ground.

Förutom musiken går jag gärna på teater och konserter, lagar mat, reser eller åker ut till landet och snickrar möbler.