Centralamerika

Centralamerika

Jag är nyligen hemkommen från en tre månader lång vistelse i Sydamerika. Därifrån kommer snart bilder och kanske även reportage. Men det var en annan resa som fick mig att vilja göra den här långturen, fjolårets besök i fyra centralamerikanska länder.

Om det har jag och reskamraten Lasse Mannheimer skrivit ett reportage i DN.

101205_Centralamerika-2

Mitt uppdrag till reportaget var att skriva om Panama. Allt fick inte plats. Här är en del av resten, samt några favoritbilder.

Skrivet 18 mars 2010:

Panama Citys skyskrapor tornar upp sig runt omkring oss när vi kommer ut från hotellet. Det är första morgonen, här börjar vårt äventyr, och huvudstaden ter sig genast vänligare och varmare än intrycket från ankomsten i mörker kvällen innan.

De höga vita husen ger intryck av välstånd men det är bara en rökridå, får vi veta senare. Skraporna står för det mesta tomma och hyrorna är skyhöga – funktionen de fyller är som pengatvätterier för colombianska och ryska knarkkarteller.

Skyskraporna och drognärvaron har gett Panama City smeknamnet Söderns Miami – ”men fler pratar engelska här” skojar invånarna gärna.

USA:s inflytande är påtagligt. Vi betalar med dollar, passerar Stackbucks, KFC och New York Bagel Café i jakt på frukost. Men det är söndag och de flesta ställen är stängda här i det moderna bankdistriktet.

Vi tar den nybyggda strandpromenaden in mot mer välnyttjad bebyggelse, mot halvön San Felipe där staden grundades på 1500-talet. I utkanten av Casco Viejo, den gamla stadsdelen, cirkulerar stora pelikaner över den slitna fisk- och skaldjursmarknaden . På bottenplan säljs färska läckerheter från havet till fyndpris och i övervåningens restaurang kan desamma köpas i tillagad version för inte mycket mer.

Fasaderna byter skepnad, blir färgsprakande och färgflagnade, små matställen öppnar upp sig ur ingenting. Längst ut på udden flanerar folk genom en liten park, leker på en minimal strandremsa eller åker skateboard i den förre diktatorn Manuel Noriegas förfallna palats.

– Han är som vår Hitler eller Saddam Hussein, berättar Conrad, en äldre man som på eget initiativ tar på sig att vara vår guide.

Vi känner redan till att Noriega är Panamas historias svarta får. Officeraren blev diktator 1983 med stöd av USA. Under honom blomstrade drogkartellernas verksamhet i landet, mordfrekvensen ökade kraftigt och i valet 1988 anklagades Noriega för valfusk. USA bytte fot och invaderade Panama för att avsätta Noriega, och dödade på köpet tusentals civila.

Bland annat Conrads fru.

– Fucking bastards.

 Orden kommer med jämna mellanrum från sammanpressade käkar varje gång USA förs på tal, men Conrad – som faktiskt har amerikanskt medborgarskap – erkänner också att storebror i norr har gjort mycket bra för Panama.

– Det är tack vare dem som man kan dricka vårt kranvatten och på grund av dollarn har vi en stabil valuta, säger han och svär i nästa andetag över den amerikanskimporterade kycklingen som bara är full av kemikalier.

Conrad tar oss med till ”en äkta panamansk restaurang” med det föga panamanska namnet ”Coca Cola” för att vi ska få smaka den lokala kycklingen. Den kallas ”gallina” istället för ”pollo” och betyder direktöversatt höna snarare än kyckling. Kryddningen är god, gräslök är hemligheten bakom det panamanska köket, men hönan är ganska trådig och seg.

Efter lunch är det dags för oss att bli turister på allvar. Conrad sätter oss i en taxi mot den världskända Panamakanalens största sluss, Miraflores, och beordrar taxichauffören att ge oss ”lokalt pris”. Åtta dollar kostar den 20 minuter långa resan.

Resan vidare genom Costa Rica, Nicaragua och El Salvador bjöd på mycket mer än jag ids nedteckna. Men mycket färg finns där i alla fall: