Poliser mot trafficking i Turkiet

Poliser mot trafficking i Turkiet

I Turkiet är problemen med trafficking stora. Kvinnor luras från grannländerna för att arbeta som prostituerade i de turkiska turistorterna. Jag skrev reportage ochsidotext som publicerats nu i BRÅ:s tidskrift Apropå.

Fotnot: Detta inlägg har importerats från min tidigare blogg. Apropå är numera nedlagd, men online-versionen av reportaget finns fortfarande att se på Archives Way Back Machine. Jag gissar att det nu, 2013, också är okej att jag återpublicerar texterna nedan.

Turkiet – polisen lär sig förebygga trafficking

I Turkiet får polisen gå kurs för att lära sig att förebygga trafficking. Och antalet flickor som får hjälp ökar i takt med antalet utbildade poliser.

Till Turkiet kommer varje år tiotusentals människor för att söka ett bättre liv, utan fattigdom. Förra året hittade den turkiska polisen mer än 35 000 illegala invandrare. Flera av dem offer för människohandel – trafficking

Hur många de är vet ingen. 2005 var de minst 469, det är så många som blivit identifierade som traffickingoffer antingen i Turkiet eller efter att ha återvänt till sina hemländer. Det visar siffror från den mellanstatliga organisationen IOM, International Organization for Migration.
En stor del av den turkiska ekonomin bygger på landets omfattande turistindustri. Det är därför varken svårt eller dyrt att få turistvisum.
De liberala visumreglerna gör att flickor som luras in i trafficking för det mesta kommer till landet legalt.
Av de 469 bekräftade offren var alla kvinnor eller flickor. Majoriteten är i åldrarna 18-25 år, men det förekommer även handel med såväl minderåriga som med kvinnor över 35 år.
I 94 procent av fallen utsattes de för sexuell exploatering, alltså tvingades till prostitution. Fem procent av de drabbade tvingades arbeta utan lön, vanligtvis som hushållerskor eller barnskötare. En procent utsätts för både och.
De flesta kommer till Turkiet från fyra länder: Ukraina, Moldavien, Ryssland och Rumänien. En ökande andel kommer från stan-länderna – Turkmenistan, Tadzjikistan, Kirgizistan, Uzbekistan – eftersom den ekonomiska situationen där blir allt sämre.

Prostitution är lagligt i Turkiet, men bara för turkiska kvinnor. Vid räder på bordeller utgår polisen från att de prostituerade arbetar där frivilligt.
De kvinnor som inte är turkar ses som illegal arbetskraft – brottslingar – och deporteras till sina hemländer, tillbaka till fattigdomen. Men det kommer nya flickor.
Därför har IOM utbildat den turkiska polisen i hur problemet kan förebyggas. Mer än 2 000 gränspoliser – från passkontrollanterna på Istanbuls moderna flygplats till gränsvakterna i de snöiga bergen mot Georgien – har deltagit i olika kurser.
Utbildningen pågår i tre till fyra dagar och inleds med att deltagarna får se Lukas Moodyssons film Lilja 4-ever.
– När de har sett den brukar de säga: nu behöver vi ingen mer utbildning, nu förstår vi precis vad det handlar om, säger Meltem Ersoy på IOM som har lagt upp utbildningarna.
Sedan får poliserna lära sig hur man urskiljer att en person varit föremål för just människohandel, vilka som riskerar att utsättas och vilken hjälp en drabbad behöver och kan få: medicinsk vård, psykisk hjälp och chansen att delta i ett integrationsprogram.
Under utbildningen ställer poliserna många frågor. De vill veta hur de ska bemöta en drabbad kvinna som inte vill prata för att hon är rädd eller skäms.
– Ingen missar ens en timme, de är känsliga för problemet och glada över att få lära sig hantera det. Efter varje kurs ringer de tillbaka och berättar om hur många offer de har räddat, säger Meltem Ersoy.
Under 2004 fick 62 offer för trafficking hjälp i Turkiet efter att ha räddats av polis. Förra året identifierades 243 drabbade av inrikesdepartementet, där alla traffickingfall hamnar.
– För varje polis som vi utbildar ökar vi chanserna för att ett offer för trafficking blir korrekt identifierat, och inte hemskickat utan hjälp, säger Marielle Sander-Lindström, chef för IOM i Turkiet.
Av de 243 identifierade fick 220 hjälp av IOM att åka hem. Resten ville inte åka hem till sina hemländer eller var under hot. Dem erbjuder Turkiet ett så kallat humanitärt visum – uppehållstillstånd av humanitära skäl – sex månader åt gången.
– Det är väldigt generöst när man jämför med många EU-medlemsländer, säger Marielle Sander-Lindström.
I framtiden ska en mindre grupp poliser – experter på trafficking – föra kunskapen vidare till sina kollegor.

För att offer för människohandel ska kunna hjälpa sig själva startades en hjälplinje i maj 2005. Numret dit,157, har fått samma status som till exempel nödnumret 112 har i Europa.
Hjälptelefonen är bemannad dygnet runt, sju dagar i veckan och personalen talar alla språk från ursprungsländerna: ryska, engelska, turkiska, rumänska, uzbek, kazak och kirgis.
De har fått särskild utbildning av hjälplinjen La Strada i Moldavien för att kunna få ut så mycket information som möjligt på kort tid: vem som ringer, vem som drabbats, hur gammal den personen är, varifrån hon kommer, var hon befinner sig.
Sedan hjälplinjen startade har totalt 385 personer ringt – vänner, kunder eller de drabbade själva – med önskemål om räddning. 52 har räddats.
– Det är inte alls särskilt bra, men det är något. Vi måste förbättra den information vi tar från dem som ringer in för att kunna lokalisera var offren finns, säger Marielle Sander-Lindström.
Av dem som ringer till 157 är 75 procent kunder som försöker frita kvinnorna. När de får veta att kvinnan inte arbetar frivilligt som prostituerad, blir de upprörda och anser att det är deras skyldighet att hjälpa dem.
– Det behöver inte vara uppenbart att kvinnan inte gör det frivilligt. Jag tror det tar ett tag att våga erkänna för någon, de öppnar bara upp sig för kunder de känner att de kan lita på, säger Marielle Sander-Lindström.
De turkiska männens agerande går tvärtemot undersökningar som gjorts i Europa, där sexköpare som intervjuats är helt likgiltiga till om kvinnan gör det frivilligt eller inte. De köper bara en tjänst.
Kunderna som ringer till 157 säger att man inte kan lämna en kvinna i en sådan här situation, de säger att det är emot de mänskliga rättigheterna och en synd mot Gud att inte hjälpa.
Starten av hjälplinjen lanserades med en massiv informationskampanj. Reklamfilmer på ryska visades på tv i Moldavien, Ukraina och i Turkiet.
Budskapet var att kontrollera fakta om jobberbjudanden före avresan, och att ringa 157 om man ändå hamnar i Turkiet och får problem.
– Vi använde positiva bilder, en stark, glad kvinna. En kvinna som har bestämt sig för att lämna sitt land är inte mottaglig för negativa, skrämmande budskap. Hon tror ju att hon ska få en bättre framtid, säger Marielle Sander-Lindström.
Vid ankomsten till Turkiet får kvinnor som kommer från de vanligaste avsändarländerna informationsblad instuckna i passet vid passkontrollen, med information om 157 på ryska, turkiska, engelska och rumänska.
– Det var vår sista chans att nå ut innan de kommer till andra delar av landet, säger Marielle Sander-Lindström.

Det finns bara två härbärgen för traffickingoffer i hela Turkiet, och 15 för kvinnor som utsatts för våld i hemmet. EU-rekommendationen för ett land med Turkiets befolkning, drygt 70 miljoner, är att det ska finnas runt 2 000 kvinnohärbärgen.
På de två som är avsedda för traffickingoffer finns totalt 20 platser. Ett av dem ligger i Ankara och finansieras av svenska Sida, det andra ligger i Istanbul.
Med så få platser är härbärgena ständigt överbokade med full väntelista. I väntan på plats hamnar kvinnorna hos polisen, i celler och häktningsutrymmen.
– De ska inte vara där, de är ju inte brottslingar. Men poliserna gör allt för att hjälpa till, tar med
sig sina fruars kläder, köper mediciner. De är redo att göra allt, säger Meltem Ersoy.
På härbärgena finns vård att få, fysisk såväl som psykisk. Alla får också tillgång till en advokat som frågar om de behöver någon hjälp. Kvinnor som tvingats att gifta sig med sin hallick kan få hjälp med skilsmässa.
En person som gifter sig med en turk blev tidigare omedelbart turkisk medborgare. Det missbrukades genom att traffickingoffer tvingades gifta sig med en turkisk man, vanligtvis sin hallick. Som medborgare kunde hon tvingas jobba legalt som prostituerad.
Nu har medborgarskapslagen ändrats, giftermålet kontrolleras noggrannare och det tar tre år innan en ingift kan bli medborgare.
Det fortsatta arbetet mot trafficking byggs under de kommande åren ut genom att informera allmänheten och väcka en debatt om människohandel i samhället. En ökad medvetenhet om problemet ska förhoppningsvis leda till fler åtal mot de skyldiga. År 2005 tog polisen fast fler än 300 människohandlare. Färre än tio åtalades. Straffet för människohandel är fängelse i mellan åtta och tolv år.

Med start nästa år ska också 1 000 domare och åklagare utbildas om trafficking.
– Det är svårt att komma ifrån resonemanget att prostitution alltid har funnits, att det är tradition, säger Marielle Sander-Lindström.
– Det har funnits föreställningar om att blonda, rysktalande kvinnor vill jobba inom prostitution. Därför har det varit svårt att nå ut med budskapet att kvinnorna inte väljer det här för sig själva, fortsätter hon.
Familjen och barnen värdesätts högt och är prioritet nummer ett i Turkiet.En av tre kvinnor som utsätts för trafficking i Turkiet är mödrar och för att nå ända in i det turkiska samvetet får deras barn berätta.
– Ryska barn har fått lära sig meningar på turkiska för att nå ut direkt till turkarna, säger Marielle Sander-Lindström.
Deras historier visar vad trafficking handlar om: människor. Kvinnor och barn med samma värden och behov som alla andra.
”Min mamma lämnade oss, för vi hade ingen mat. Vet du var hon är?”
Barn mellan fyra och fjorton år tittar in i kameran och vädjar.
”Jag saknar dig, mamma! Vi behöver dig här.”
På turkiska med rysk brytning.

Fakta: International Organization for Migration
International Organization for Migration (IOM) är en mellanstatlig organisation med 116 medlemsstater. Organisationen arbetar med migrationsfrågor. Turkiet blev fullvärdig medlem i november 2004. I Turkiet har IOM två funktioner:
• att hjälpa Turkiet bygga upp en verksamhet för att ta hand om traffickingoffer. Det innefattar identifikation av och hjälp till offer, samt att hitta och åtala människohandlare. IOM jobbar även i ursprungsländerna.
• att fungera som rådgivare till regeringen som ska anpassa migrationspolitiken till EU.

Andreas Rolfer

Sidotext:

Svårt att väcka åtal för trafficking

Färre än 10 av de 300 som greps för människohandel i Turkiet förra året åtalades. En del blir dömda för andra brott istället. Men för att statuera exempel är det viktigt att de döms just för trafficking, tycker Galma Jahic, jurist med trafficking som specialområde.

Det finns flera skäl till varför så få åtal väcks under rubriceringen trafficking. Ett är att de drabbade ofta återvänder till sina hemländer innan rättsprocessen hinner komma igång och det blir svårt att samla tillräckliga bevis.
För offer för människohandel är det inget alternativ att stanna i Turkiet en längre tid. Även om det finns ett humanitärt visum som gäller i sex månader, inkluderar inte det arbetstillstånd eller social trygghet.
Många drabbade vill inte heller vittna, de vill bara komma hem till tryggheten.
– Om jag vittnar mot den här personen, hur ska jag då veta att hans kompisar inte kommer och kidnappar mig eller mina barn nästa dag? Så tänker många, säger Galma Jahic.
Resultatet blir att många åtalas under andra brottsrubriceringar, som tvång till prostitution eller kidnappning, eftersom de brotten är lättare att bevisa.
– Att åtala någon för trafficking är att ta problemet på allvar, att visa att trafficking förekommer, säger Galma Jahic.
Ett problem är att många domare inte har tillräckliga kunskaper för att särskilja trafficking från prostitution.

Bilgiuniversitetet i Istanbul arrangerar tillsammans med Raoul Wallenberginstitutet i Lund seminarier för att utbilda turkiska domare och åklagare om kvinnorättsfrågor och mänskliga rättigheter.
– Genom att öka medvetenheten om kvinnors rättigheter hoppas vi kunna se en attitydförändring. Det gäller inte bara trafficking, utan alla mål där kvinnor är inblandade, säger Idil Isil Gül, Bilgiuniversitetets koordinator för projektet.
Ett våldtäktsoffer, till exempel, riskerar att återigen bli ett offer i rättssalen.
Det är inte bristande vilja som är problemet. Många domare vill gärna skydda kvinnorna, men har kanske en annan uppfattning än kvinnorna om vad som är det bästa skyddet.
En kvinna som ansöker om skilsmässa kan få avslag om hon är gravid. Det anses bättre att stanna i äktenskapet, även om hon blir slagen, än att uppfostra ett barn på egen hand.
På seminarierna diskuteras problemen snarare än att någon föreläser om dem. Detta för att domarna själva ska komma fram till hur de borde agera.
– Vi vill inte ge dem mer kunskap, det finns tillgängligt ändå, de kan läsa sig till det. Vi försöker istället ändra deras attityder, säger Idil Isil Gül.

Andreas Rolfer

Turkiet 
STATSSKICK: republik
YTA: 779 452 km2 (varav 23 764 km2 i Europa)
HUVUDSTAD: Ankara (4 miljoner invånare 2000; utan förstäder 3,2 miljoner)
INVÅNARANTAL: 71,3 miljoner (2003)
INVÅNARE/KM2: 91
LÄS- OCH SKRIVKUNNIGHET: män 93%, kvinnor 76% (uppskattning 2000)
FOLKGRUPPER: etniska turkar ca 81 % araber 1–2%; merparten av de övriga är kurder
SPRÅK: turkiska är officiellt språk; kurdiska är största minoritetsspråk
RELIGION: muslimer (sunniter och aleviter) 99%, kristna och judar färre än 1%
MEDLEM I INTERNATIONELLA ORGANISATIONER: Euroatlantiska partnerskapsrådet.
Uppgifterna är hämtade ur Länder i fickformat nr 405 om Turkiet som utkom hösten 04.