Återhållen glädje i Istanbul

Återhållen glädje i Istanbul

Stort fokus på Turkiet i går i media. EU-förhandlingarna skulle börja, men drog ut på tiden. De som tog det lugnast var nog turkarna. Den som stressade mest var nog jag.

Vaknar klockan 9. Tjugo minuter senare ringer Ekot och arbetsdagen rivstartar. Lämna inslag om tre timmar om turkiska reaktioner på att förhandlingarna inte kommit igång. Köper tidningar. Läser rubriker i de turkiska och krönikor i de engelskspråkiga. Sammanfattar och skickar.

Strax kommer en ny beställning. Nytt inslag, deadline om tre timmar. Uppdrag: hitta tung tyckare. Blir en halvtung lobbyist på en politisk tankesmedja, Özgül. Skickar över inslag och får beskedet tio minuter senare om att Turkiet accepterat EU:s förhandlingsbud. Min nyss lämnade intervju är redan inaktuell.

Nästa önskemål om inslag: Gå ut och hitta firande turkar, folk som tycker det är jättebra med förhandlingsstarten.

Problemet är att ingen firar. En källa sammanfattar: ”Efter all den här misstänksamheten och allt det här strulet från EU kommer ingen att fira, förtroendet är inte direkt på topp. Det är inte som att vi har gått med i EU än, då kanske det blir firanden.”

Går ändå ut och hittar några pratglada och kvällspigga cafébesökare. Blir ett inslag till tisdagen som dessutom toppar Morgonekot. Tre inslag på en dag och toppnyheten i Ekot. Ibland är det kul att vara journalist. Fast stressigt.

Inslaget som toppade hittar du här

Fotnot: Detta inlägg har importerats från min tidigare blogg.